Och så var sagan slut

I den mörka tystnaden knappar jag in hennes namn på datorn för att se det dyka upp med ett falskt löfte om att hon fyller 97 nästa år. Ville se att hon fortfarande stod med. För tre dygn sedan hörde jag henne andas och jag la min dotters femmånadershand i hennes skrynkliga. När jag växte upp förstod vi inte alls varandra och jag trodde att hon avskydde mig. De senaste åren har vi kunnat prata, åtminstone lite. Druckit blåbärssoppa och kaffe med grädde. Ätit macka med ansjovis och ägg och tittat på textat Gokväll och Fråga doktorn. Och nu låg hon där och väntade på döden. Hon hörde mig inte och hennes ögon som förut varit mörkbruna var matta och bleka men när händerna möttes kom ett svagt leende över hennes läppar. Är så tacksam över att jag hann se det. Tacksam över att jag hann se henne och över att vi hann se varandra och kunde dela någonting annat än missförstånd. Älskade mormor. Nu har du varit borta i ett dygn men innan dess levde du i 35 073 dagar. Tack för att du fanns.

Min reaktion när...

Min reaktion när tvååringen som tidigare protesterat mot mitt Musikhjälpen-tittande plötsligt glatt börjar sjunga med i Thomas Stenströms låt Slå mig hårt i ansiktet så får "ja sänna attja leeve"

Någon jag älskat

Hakar på för dagen i Emily Dahls (www.emilydahl.se) julkalender och postar en bild för lucka tre: någon jag älskat i år.

Det mest oväntade det här året har varit att jag för första gången i mitt liv faktiskt har tyckt om mig själv. Jag har insett att jag inte mår bättre av att kritisera mig själv dagarna i ända. Jag blir inte gladare av att tänka att jag inte duger för att jag är ful eller tråkig eller dålig på att laga mat eller vad det nu kan vara. Hur ska mina ungar lära sig att tycka om sig själva ifall de växer upp med en mamma som ständigt tycker illa om sig själv?

Därför har jag jobbat mycket med mig själv och efter mycket om och men kommit fram till att jag duger.

De dagarna jag är snygg duger jag. De dagarna jag är ful duger jag också. De stunder mitt tålamod tryter duger jag. När jag misslyckas med att laga en god maträtt duger jag. När jag återfaller och tänker "tänk om"-tankar och har ångest duger jag. Och de där gångerna jag orkar ta mig igenom ångesten och tillåter mig själv vara som jag är - de gångerna är jag till och med jävligt bra.

Så arbetet med självkänslan fortsätter och i det finns en kärlek till mig själv som jag inte hade kunnat drömma om för bara några år sedan. Det är väldigt befriande att tänka att jag duger som jag är. Bara den tanken, den acceptansen är värd att älska. För precis som alla andra förtjänar jag att må bra.


Liknande inlägg