En kluven lilla My

Den senaste tiden har jag snappat upp några mindre bra tecken i mitt eget beteende.
 
Jag har bland annat:
 
Förvånats över hur mycket hår jag tappar, eller snarare över hur mycket som ändå tycks finnas kvar.
Snott ihop en tofs uppe på huvudet för jag har inte stått ut med att ha håret utsläppt.
Undvikit att ta ut tofsen av ovanstående anledning samt för att jag inte orkar borsta ut håret.
Till slut tagit ner håret men det gick inte att borsta ut det.
Haft seriösa funderingar på att skaffa lugg.
Blivit sugen på att klippa håret kort (fast ändå inte, för då kan jag ju inte sätta upp det!).
 
Enligt min erfarenhet har jag endast några få alternativ när det har gått så här långt:
 
1. Att förlika mig med tanken på att jag inom en snar framtid kommer att klippa av mitt eget hår i en okontrollerad impuls.
2. Att överväga att bli en sån där dam som har en tofs på huvudet och sen när hon tar ned den så har hon jääätttelångt, fint hår. För så blir väl håret när jag har det uppsatt jämt och ständigt? 
eller kanske möjligtvis:
3. Att BOKA KLIPPTID.

Tanken som räknas

Ambitionen var att jag skulle ta ut mig och knatten på långpromenad i solen, sedan duscha, laga mat, äta, hämta tvätten, vika tvätten och mysa med knatten som sovit i vagnen sedan promenaden.
 
I verkligheten hann jag "bara" med långpromenaden och äggmackor med té. Men vad gör det? Att tanka sol och frisk luft var den viktigaste punkten (efter att mysa med lillen såklart) och trots att det inte var varm mat fick jag ändå i mig någonting. Det är tanken som räknas och vissa dagar blir så här. Få saker blir gjorda, men om jag prioriterar rätt känns det ändå som att det viktigaste blir gjort.
 
 
Jag hittade förresten ett av mina favorittéer på Willys, Lapsang. Ett svart té med rökig smak. Alltid när jag dricker det tänker jag tillbaka på när jag bodde i Stockholm. De gångerna jag sov hos min syster och vi kröp upp under filtar i soffan, tittade på avsnitt efter avsnitt av Dexter och åt Ben & Jerry's Cookie Dough och Half Baked. Och drack rökig lapsang ur hennes fina glaskoppar från Granit. Det var tider det.
 
Nu ska jag fixa mysstämning och ta fram handduk och olja så att lilla knatten kan få sin massage innan nattningen. Jag känner mer och mer att det var ett bra beslut att gå på spädbarnsmassagen. Den stunden blir mysigare för varje gång och från att mest ha fokuserat på att göra rörelserna på rätt sätt och vara på min vakt ifall det plötsligt kommer en kisstråle (eller värre) så kan jag istället bara njuta av att massera honom.
 
Tänk när han är en gänglig femtonåring med dålig hållning och fett hår.
Vad jag ska tänka tillbaka på de där stunderna när jag knådade hans tjocka bebislår!

Och anledningen är du

Hur många gånger har jag inte hört den där klyschan bland föräldrar: "Det spelar ingen roll hur jobbigt det är att kliva upp klockan 06 på morgonen, så fort man får det där leendet så är det värt allt!".
 
Jag kommer ihåg när jag lovade min syster att ta hand om hennes son på morgonen så hon skulle få sova lite längre. Hela den natten sov jag jättedåligt och när jag till slut hörde det där karaktäristiska ljudet av prasslande täcken förstod jag att nu är han vaken. I en liten stund låg jag där och låtsades sova i hopp om att han också skulle tröttna och somna om. Fungerar det någonsin? Till slut tvingade jag upp mina tunga ögonlock och mötte en yrvaken, nyfiken blick. Han kröp närmre och la sig intill mig under mitt täcke, gosade ner huvudet bredvid mitt på kudden och log avvaktande mot mig. I det ögonblicket trodde jag att mitt hjärta skulle explodera av kärlek.
 
Och nu när min egen busunge väcker mig med sitt nöjda jollrande, uttråkade grymtande eller upprörda tjut, är jag dödstrött ända till jag kikar in mellan spjälorna och ser in i hans ögon. Ser hur hans blick blir klarvaken och överlycklig på en hundradels sekund och hur hans lilla pyjamasklädda kropp spritter av glädje. Mamma är vaken!
 
Som om det är det bästa som har hänt honom. Som om jag är den bästa han vet. Det kanske är som min kille sa, att våra egon förstärks lite av att få barn. Nu är det ju vi som duger, vi som tröstar och som har den bästa famnen att vara i. Hur mäktigt är inte det?
 
Alltså herregud. Det är ju faktiskt en klyscha av en anledning.
 

Liknande inlägg