En kluven lilla My

Den senaste tiden har jag snappat upp några mindre bra tecken i mitt eget beteende.
 
Jag har bland annat:
 
Förvånats över hur mycket hår jag tappar, eller snarare över hur mycket som ändå tycks finnas kvar.
Snott ihop en tofs uppe på huvudet för jag har inte stått ut med att ha håret utsläppt.
Undvikit att ta ut tofsen av ovanstående anledning samt för att jag inte orkar borsta ut håret.
Till slut tagit ner håret men det gick inte att borsta ut det.
Haft seriösa funderingar på att skaffa lugg.
Blivit sugen på att klippa håret kort (fast ändå inte, för då kan jag ju inte sätta upp det!).
 
Enligt min erfarenhet har jag endast några få alternativ när det har gått så här långt:
 
1. Att förlika mig med tanken på att jag inom en snar framtid kommer att klippa av mitt eget hår i en okontrollerad impuls.
2. Att överväga att bli en sån där dam som har en tofs på huvudet och sen när hon tar ned den så har hon jääätttelångt, fint hår. För så blir väl håret när jag har det uppsatt jämt och ständigt? 
eller kanske möjligtvis:
3. Att BOKA KLIPPTID.

Liknande inlägg

Kommentera här: