Och anledningen är du

Hur många gånger har jag inte hört den där klyschan bland föräldrar: "Det spelar ingen roll hur jobbigt det är att kliva upp klockan 06 på morgonen, så fort man får det där leendet så är det värt allt!".
 
Jag kommer ihåg när jag lovade min syster att ta hand om hennes son på morgonen så hon skulle få sova lite längre. Hela den natten sov jag jättedåligt och när jag till slut hörde det där karaktäristiska ljudet av prasslande täcken förstod jag att nu är han vaken. I en liten stund låg jag där och låtsades sova i hopp om att han också skulle tröttna och somna om. Fungerar det någonsin? Till slut tvingade jag upp mina tunga ögonlock och mötte en yrvaken, nyfiken blick. Han kröp närmre och la sig intill mig under mitt täcke, gosade ner huvudet bredvid mitt på kudden och log avvaktande mot mig. I det ögonblicket trodde jag att mitt hjärta skulle explodera av kärlek.
 
Och nu när min egen busunge väcker mig med sitt nöjda jollrande, uttråkade grymtande eller upprörda tjut, är jag dödstrött ända till jag kikar in mellan spjälorna och ser in i hans ögon. Ser hur hans blick blir klarvaken och överlycklig på en hundradels sekund och hur hans lilla pyjamasklädda kropp spritter av glädje. Mamma är vaken!
 
Som om det är det bästa som har hänt honom. Som om jag är den bästa han vet. Det kanske är som min kille sa, att våra egon förstärks lite av att få barn. Nu är det ju vi som duger, vi som tröstar och som har den bästa famnen att vara i. Hur mäktigt är inte det?
 
Alltså herregud. Det är ju faktiskt en klyscha av en anledning.
 

Liknande inlägg

Kommentera här: