Tänk när min siluett såg ut så här. När min kärleksklump till unge fortfarande bodde i magen. Det känns så konstigt att tänka tillbaka på. Att vi inte hade en aning om vem som skulle komma ut till oss, pojke eller flicka, stor eller liten. Vilken personlighet skulle vår bebis ha och vilket humör? Vad skulle han/hon tycka om att göra?

 

Nu är det mer än tre månader sedan vi fick träffa dig för första gången. Nu vet jag att du, för det mesta, är en glad och nyfiken liten prick. Din blick är klar och klok och när jag skojar med dig svarar du ofta med att le finurligt tillbaka. Precis som om du förstår exakt vad jag menar. Betyder det att du ärvt min dåliga humor?

 

Du tycker om när jag sjunger för dig. När du är grinig brukar jag (väldigt överartikulerat och teatraliskt) sjunga alla tre verser om Gullefjun, din nuvarande favoritlåt.

 

På morgonen visar du tydligt när du vill gå upp. Så fort jag kikar över kanten på din säng fångar du in mig i ett stort leende och brister ut i ett lyckotjut.

 

Jo just det, du älskar att prata. Och att höra oss svara. Ofta kommer det långa ljudramsor ur dig och vi jollrar efter, härmar det du nyss sagt. Då skiner du upp och ser fantastiskt fascinerad och stolt ut över det faktum att lilla du har oss virade runt ditt lillfinger.

 

Men mest nöjd är du när din pappa busar med dig. När han borrar in sitt ansikte (med tillhörande skägg) mot din lena kind, då ser du så enormt lycklig ut.

 

Älskade lilla unge. Tänk att du låg i min mage för fyra månader sedan. Funderade du på vilka föräldrar du skulle få då?