Det var sommar. Åtminstone vår. Vädret var soligt och varmt och jag gick till affären i bara byxor och linne med min ljusrosa Fjällräven-ryggsäck på ryggen.

 

En gammal kompis hörde av sig och frågade ifall jag ville gå ut och äta, eller kanske ta en drink på en uteservering inne i stan? Eftersom jag hade lovat min kille att göra matlåda sa jag till kompisen att jag kan inte ikväll, jag ska vara hemma och laga steka falukorv och stuva makaroner. Efter hennes försök till övertalning frågade hon om hon fick komma förbi istället och svaret var ja.

 

Kliven hem från affären var lite längre och raskare. Den tungt packade ryggsäcken skavde mot min varma rygg. Jag gick och var löjligt glad över att någon hade tänkt på mig och ville umgås. Funderade över ifall normala människor med fler vänner blev så glada varje gång en vän hörde av sig.

 

När jag gjorde maten satt hon vid köksbordet och pratade. Bekymrat förklarade hon att hon kände sig bortvald av en av sina vänner. Jag lyssnade och stöttade och kände mig lite stolt över att bli anförtrodd och litad på. Pratad till. Precis som det ska vara med vänner.

 

"Egentligen hade jag velat gå ut ikväll, men det var ingen som kunde." sa hon sedan. "Helst ville jag ju gå ut och dansa, men sen tänkte jag att okej, bara jag kommer ut och äter eller tar en drink i alla fall. Men sen tänkte jag att jag kan väl åka hem till dig då. Det kan ju också vara kul."

 

Det var sommar eller vår. Vädret var soligt och varmt och medan festligt folk drack drinkar på urtjusiga uteserveringar stod jag hemma och stekte falukorv och blev sårad av en vän.

 

Samtidigt som hon blev bortvald av sin.