Och jag som trodde att jag var problemet

Det var sommar. Åtminstone vår. Vädret var soligt och varmt och jag gick till affären i bara byxor och linne med min ljusrosa Fjällräven-ryggsäck på ryggen.
 
En gammal kompis hörde av sig och frågade ifall jag ville gå ut och äta, eller kanske ta en drink på en uteservering inne i stan? Eftersom jag hade lovat min kille att göra matlåda sa jag till kompisen att jag kan inte ikväll, jag ska vara hemma och laga steka falukorv och stuva makaroner. Efter hennes försök till övertalning frågade hon om hon fick komma förbi istället och svaret var ja.
 
Kliven hem från affären var lite längre och raskare. Den tungt packade ryggsäcken skavde mot min varma rygg. Jag gick och var löjligt glad över att någon hade tänkt på mig och ville umgås. Funderade över ifall normala människor med fler vänner blev så glada varje gång en vän hörde av sig.
 
När jag gjorde maten satt hon vid köksbordet och pratade. Bekymrat förklarade hon att hon kände sig bortvald av en av sina vänner. Jag lyssnade och stöttade och kände mig lite stolt över att bli anförtrodd och litad på. Pratad till. Precis som det ska vara med vänner.
 
"Egentligen hade jag velat gå ut ikväll, men det var ingen som kunde." sa hon sedan. "Helst ville jag ju gå ut och dansa, men sen tänkte jag att okej, bara jag kommer ut och äter eller tar en drink i alla fall. Men sen tänkte jag att jag kan väl åka hem till dig då. Det kan ju också vara kul."
 
Det var sommar eller vår. Vädret var soligt och varmt och medan festligt folk drack drinkar på urtjusiga uteserveringar stod jag hemma och stekte falukorv och blev sårad av en vän.
 
Samtidigt som hon blev bortvald av sin.

Ett rent helvete

Tanken att starta en ny blogg föddes ur min vilja att lämna mina långa och deppiga inlägg och börja på ny kula som förhoppningsvis skulle rulla åt ett håll med en ljusare utsikt.
 
Nu har jag insett att jag har ganska svårt att ändra på mig. Jag skriver som jag skriver, helt enkelt! Det får väl bli som det blir då, vilket det ju alltid blir varken man vill eller ej.
 
Som Lars Lerin som inte ville att hans dukning i Go' Kväll skulle vara perfekt, utan slarvig för det är så har han det hemma. Hos mig, på min blogg, får det vara lite slarvigt och stökigt och bökigt och lite som det blir av bara farten. Dammråttor av ångest och tvivel i hörnorna men städat för det mesta. Och förhoppningsvis är det bättre än ett rent helvete.

En lektion i kommunikation

I veckan var vi hos min mormor.
 
Min fina gamla mormor som brukade göra världens godaste salladsdressing och finska pinnar när jag var liten. Som antecknade varje vecka hon och morfar var på chartersemester, vart de åkte och mellan vilka datum. Käraste mormor som var tvungen att ta farväl av sitt livs stora och enda kärlek för lite mer än tre år sedan och som fortfarande brukar visa mig morfars bild och stolt berätta: "Det här är min man". Rara lilla mormor som väldigt ofta replikerar med orden "Säger du det?" och som varje gång hon får besök vill bjuda på ägg- och ansjovissmörgåsar. Mormor. Som numera har svikande hörsel, syn och minne.
 
Det blir sällan några långa samtal mellan mig och mormor. Hon är inte riktigt den pratglada typen, hon svarar på min fråga (ifall hon hör den) och sedan är det bra med det. Ett telefonsamtal med henne hinner sluta nästan precis innan det hinner börja. Ibland försöker jag få konversationen att fortskrida ytterligare men det är svårt att få fram en bra fråga eller åsikt när jag måste PRATA MED VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a alla ord väldigt väl. Och sedan upprepa allting en gång till.
 
I måndags satt jag med lillälskling i soffan när mormor kom och satte sig ner bredvid oss. Hon rörde försiktigt vid den lilla bebishanden och började prata med honom. Han vände huvudet mot henne och hans ansikte sprack upp i ett stort, lyckligt leende. "Åh, vad gott han ler" skrattade mormor och så satt de så en liten stund och bara såg på varandra och log.
 
En tant som nyss fyllde 94 och en pojke som snart blir sex månader.
 
Ingenting behövde upprepas.

Liknande inlägg