En lektion i kommunikation

I veckan var vi hos min mormor.
 
Min fina gamla mormor som brukade göra världens godaste salladsdressing och finska pinnar när jag var liten. Som antecknade varje vecka hon och morfar var på chartersemester, vart de åkte och mellan vilka datum. Käraste mormor som var tvungen att ta farväl av sitt livs stora och enda kärlek för lite mer än tre år sedan och som fortfarande brukar visa mig morfars bild och stolt berätta: "Det här är min man". Rara lilla mormor som väldigt ofta replikerar med orden "Säger du det?" och som varje gång hon får besök vill bjuda på ägg- och ansjovissmörgåsar. Mormor. Som numera har svikande hörsel, syn och minne.
 
Det blir sällan några långa samtal mellan mig och mormor. Hon är inte riktigt den pratglada typen, hon svarar på min fråga (ifall hon hör den) och sedan är det bra med det. Ett telefonsamtal med henne hinner sluta nästan precis innan det hinner börja. Ibland försöker jag få konversationen att fortskrida ytterligare men det är svårt att få fram en bra fråga eller åsikt när jag måste PRATA MED VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a alla ord väldigt väl. Och sedan upprepa allting en gång till.
 
I måndags satt jag med lillälskling i soffan när mormor kom och satte sig ner bredvid oss. Hon rörde försiktigt vid den lilla bebishanden och började prata med honom. Han vände huvudet mot henne och hans ansikte sprack upp i ett stort, lyckligt leende. "Åh, vad gott han ler" skrattade mormor och så satt de så en liten stund och bara såg på varandra och log.
 
En tant som nyss fyllde 94 och en pojke som snart blir sex månader.
 
Ingenting behövde upprepas.

Liknande inlägg

Kommentera här: