Vad hade jag för val?

Jag var småhungrig och ganska trött när vi skulle gå till affären och handla. Pelle sa att det luktade någonting i trapphuset och jag frågade vad det var. Förberedde mig mentalt på att bli illamående och kanske till och med behöva vända om och springa in till toaletten.

Han öppnade dörren helt och det tog inte många delar av en sekund innan mina ögon spärrades upp och jag utbrast: "POPCORN?!"

Det var inte micropopcorn det doftade, utan biopopcorn. Smöriga, salta ljuvliga guldkorn. Det godaste av godaste. Hur fan kommer den lukten till ett trapphus? Var inte ens värt att köpa popcorn i affären för att köra i micron, det skulle ändå inte smakat likadant.

Så jag gick och tjurade ett tag. Var på väg att börja gråta. Sen gjorde jag det enda rätta - köpte dyr glass istället.

Sättet att träffa 50 rätta

Stod i kön på Willys och fick syn på en pocketbok som hette "50 sätt att träffa den rätte". Jag är så trött på tänket att vi människor har endast en själsfrände, en som är den rätte här i livet. Kan vi inte vara mer tillåtande än så?
 
Mitt nuvarande förhållande har varat i sex och ett halvt år. Jag kan tänka tillbaka på massa härliga, roliga, mysiga stunder med honom och det behöver inte vara stora saker som exempelvis jordenruntresor. (För någon sån har vi inte gjort. ÄN...Efter andra barnet känns det nog naturligt att dra iväg *på tu man/kvinna hand*. Hehe. Närå.)
 
Dessutom har vi barn tillsammans och vi kommer alltid ha det. Ifall vi skulle göra slut, ska jag då automatiskt tycka att allt mellan oss har varit förgäves? Att all denna tid är bortkastad? Att han aldrig var den rätte? Så säger vi väl inte när vi slutar vara vän med någon - hen skulle aldrig ha varit min vän. Då är vi schyssta mot oss själva och säger att vi växte ifrån varandra helt enkelt. Sånt händer. Men när folk skiljer sig "ger de upp för lätt" och hela äktenskapet, hela förhållandet blir plötsligt ett enda stort misslyckande. Varför ska vi tänka så?
 
Jag förstår självklart att relationer kan ta slut på olika sätt och att efterdyningarna och den skakiga början av livet efter verkligen inte är lätta att vara i. Ifall en levt med någon som misshandlat en psykiskt eller fysiskt, varit notoriskt otrogen eller att förhållandet varit destruktivt på annat sätt så begriper jag att en helst vill spola tillbaka tiden och ta tillbaka allt.
 
Människor kan vara rätt för varandra under olika lång tid, det tror jag. En natt, en månad, vecka... Håller det hela livet är det fantastiskt (om det är ett bra förhållande, vill säga). Håller ett förhållande i fem år så kan väl det vara lika fantastiskt. Tänk att ha fått dela de fem åren med någon jag har älskat och som varit min bästa vän och som kanske till och med varit min resekompis på en jordenruntresa?
 
Om vi skulle kunna tänka att den rätte inte nödvändigtvis behöver innebära någon du är tillsammans med hela livet tror jag att det skulle underlätta mycket och ta bort mycket skuld hos oss.
 
Den vi älskar är väl alltid den rätte. Tills hen inte är det.

I ett tidigare liv var han diktator

Med en blandning av korv och gurka i munnen sitter han i sin stol, sträcker ut en viftande hand mot allt möjligt runt omkring honom och säger uppfordrande: "Kom! Kom!" med ett stänk av dominant nonchalans i rösten.

Jorå. I sitt förra liv var han nog inte trevlig att dras med.

Som tur är begriper han att det inte går så bra med den attityden och går därför vidare till plan B. Han lägger huvudet på sned och firar av ett charmigt leende: "Hej!".

Kanske var det så att diktatorn i hans tidigare liv var schizofren?

Liknande inlägg