Lite sorglös barnomsorg

I torsdags fick jag ett telefonsamtal om att vi hade fått en förskoleplats och redan den här veckan var det dags. Jag begriper för mitt liv inte hur jag någonsin ska kunna arbeta heltid igen eftersom jag känner mig helt slut av dessa dagar av inskolning.
 
Under dagens dryga tre timmar på förskolan hann jag med att:
  • Gunga mitt barn plus ett barn till och vara rädd att råka gunga min son på ett bättre sätt och alltså favorisera mitt eget pga älskar ju den ungen
  • Underhålla barnen genom att sjunga om brandbilen
  • TUT tut TUT tut SÄGER DEN..... TUT tut TUT tut BRANDBILEN.....
  • Dra ut en oroväckande lång och tjock och spetsig pinne från ett rör på förskolans lekplats i sällskap av fyra barn som storögt tittade på (möjligtvis till tonerna av Bonnie Tylers "I need a hero" i mitt huvud)
  • Bli efterfrågad av annat barn eftersom hen ville att jag skulle sjunga låten om brandbilen en gång till
  • Få hybris
  • Prata i telefon med en barnmorska från Auroramottagningen angående min förlossningsplan och avhandla ämnen som varma handdukar, studentförbud och pilatesbollar
  • Torka en snorig näsa som inte tillhörde min avkomma
  • Köra en typisk "dagisvagn" och tänka mig tillbaka till när mamma var dagmamma och utan bil och vi alltid körde med den där vagnen för att köra tunga varor eller väskor
  • Få frågan var moln kommer ifrån
  • Sjunga evighetsvisan "Vattenmoln" och tänka mig tillbaka till när jag sjöng kanon med mina systrar
  • Bli berömd av pedagogerna för att jag kan så många bra sånger
  • Få erbjudande om jobb pga ovanstående (dock inte på allvar)(tror jag)(kanske ska dubbelkolla)
  • Se min son pussas med ett barn vars näsas innanmäte bubblade, och vars kinder och ögonfransar var täckta av utkletat snor
  • Börja räkna ner timmarna till fenomenet "fruktansvärd förkylning" 
 
Ungefär så. Efter allt detta var det dags att äta och sedan gick vi hem. Imorgon väntar en ny dag av inskolning där jag ska lämna det lilla livet en liten stund. Vi får se hur det går. Kanske blir det bara pannkaka av alltihop.
 
Nu däremot ska vi göra ugnspannkaka.

En "bad evening" kryddat med social fobi

Eller rättare sagt, på svengelska, en bad-evening.
 
Efter att ungen hade somnat tappade jag nämligen upp ett bad som jag sedan avnjöt i det svaga skenet av tända ljus med den kalla kvällsluften som kom in genom det öppnade fönstret. Efter en stund kom Pelle in och bjöd mig på chokladbollar som var gudomligt goda.
 
Känns safe to say (för att spä på svengelskan) att det var min lyxigaste kväll på länge.
 
Däremot finns det en annan sak jag grämer mig över.
Vi bodde i Huskvarna i drygt två år. Under den tiden var det ytterst få gånger som vi fick oanmälda gäster. Ni vet den där gamla reklamen från Gevalia, "när du får oväntat besök"? Det är ungefär det värsta jag vet. Inte kaffet alltså, eller reklamen, utan oväntat besök. Jag tycker det är jobbigt när folk hör av sig för att meddela att de är i närheten och undrar om de kan komma in och hälsa på. Som sagt hände det väldigt sällan förut och när vi skulle flytta hit sa jag till Pelle att det skulle bli ganska skönt att människor inte har vägarna förbi, utan att det gärna blir ett mer planerat besök.
 
........
 
Okej, så vi har bott här i en vecka idag. Under dessa dagar har vi TVÅ gånger fått oväntat besök. Senast igår när jag satt vid köksbordet i endast nattlinne. Att klockan var efter ett på eftermiddagen hör inte hit.
 
Paus för medlidande.
 
I onsdags när Pelle väckte mig hade han varit ute och lekt med ungen. De hade träffat på en granne och Pelle ska då ha yttrat orden: "Kom förbi och knacka på någon dag så får du träffa Liina".
 
Ursäkta, va?
 
Alltså jag vet att min sambo är ungefär världens mest sociala och trevliga människa så det kommer väl naturligt för honom att bjuda in främlingar, men när han berättade det där för mig kände jag mig så här:
 
 
Så ja. Nu förstår ni kanske att badet och ljusen och chokladbollarna var typ det minsta jag kunde begära.

Vad är väl en regnig måndag

Första dagen då ungen och jag är ensamma i nya hemmet. Just nu ligger han i vagnen ute på altanen, under taket på vilket regnet smattrar. Själv sitter jag och lyssnar på pod och har precis ätit en bit nybakad kaka med hallon och blåbär.
 
Kikar på inredningsinspiration till ALL DENNA YTA!
 
Typ som det här: Hur mysigt är det inte? (Får bita mig i fingrarna för att inte skriva allt i versaler pga är så himla exalterad)
 
(Bild från frusilver.se)
 
I lördags smsade jag till Pelle: "Vi är på olika våningar hihi". Och hela tiden har jag den där svindlande overklighetskänslan. Att ha två våningar? Barnrum? Och altan? Tvättstuga? En liten trädgård?! Jag smäller av. Det känns så konstigt. Och alldeles alldeles underbart!
 
En annan sak som känns fruktansvärt konstigt att tänka på är att jag idag är i vecka 34+0. Ifall bebisen skulle välja att komma sexton dagar tidigt som sin storebror skulle det alltså vara tre veckor och fem dagar kvar. Det är bara att börja boa här i röran!

Liknande inlägg