Saker som får mig att skratta

Vi brukar inte vara så välplanerade, Pelle och jag. Vet ofta inte vad vi ska äta mer än några timmar i förväg och när vi handlar är vi nöjda ifall vi ens tänkt tanken att göra en inköpslista, trots att det inte av. Ungefär så.
 
Därför kände jag mig så otroligt nöjd och vuxen när dagens maträtt - sagolik lökpaj med ädelost - var bestämd sedan länge (igår) och vi hade skrivit upp vad vi behövde köpa innan vi gav oss iväg till affären. Det var nästan så att det kvalificerade sig in till ett eget Saker som får mig att gråta-inlägg.
 
När vi var framme och skulle börja plocka varor hittade jag dock inte inköpslistan..? Jag stod och rotade som en dåre i min väska, först slarvigt sedan systematiskt och noggrant och sedan slarvigt en gång till för jag kunde ju ha missat att leta i något litet tygväck (och då är ju chansen störst att upptäcka det ifall jag letar slarvigt) och till slut meddelade jag Pelle att jag hittar inte lappen.
 
"Är du säker på att du tog med den hemifrån då?" frågade han mig trött. Han har vart med förut.
"Jaaaa" ylade jag "jag la den först på hallbyrån och sedan tänkte jag att just det jag måste lägga ner den i väskan och då gjorde jag det, det är jag helt säker på!"
 
Han granskade mig med skeptisk blick. Sedan ryckte han åt sig min väska och sa "Låt mig leta. Jag är världsbäst på sånt här."
 
Inte för att jag vet varför det skulle vara något att skryta med, att man är duktig på att rota i väskor. Såvida man inte är tjuv :)
 
Pelles hand befann sig alltså långt ner i min handväska och efter bara någon sekund sken han upp i ett egenkärt leende.
 
"JAG HITTADE DEN!" utbrast han och tog upp... Nappen.
 
"Okej. Fast vi letar ju efter LAPPEN." blev mitt något förvånade svar. Sedan brast vi båda ut i skratt. Under butiksturen gick jag sedan runt och fnissade för mig själv lite då och då. *ler schizo*
 
Och ja. Inköpslistan? Den låg hemma på hallbyrån.

Att ta farväl

Minns ni budgivningen? Vi vann!
 
Om en månad flyttar vi. Oftast tänker jag på hur mycket jag längtar efter badkar, att kunna parkera bilen precis utanför huset, lekplats på andra sidan staketet, inglasad altan, tvättstuga...
 
Så inser jag plötsligt vad det här innebär. Att vi kommer att flytta härifrån. Från lägenheten som vi flyttade till när vi väntade vårt första barn. Som var det stället dit vi kom hem med vår nyfödda bebis, där han tog sina första steg ett år senare och där han nu (nästan bokstavligen) klättrar på väggarna.
 
Vi ska lämna ifrån oss sovrummet med det knarriga golvet, vardagsrummet med den tråkiga utsikten mot en gulbrun tegelvägg, köksfönstret där vi blickat upp mot Huskvarnaberget och sett årstidernas skiftningar, och där vi har vinkat hejdå varje dag när Pelle gått till bilen.
 
Vår lilla unge kommer inte ha något minne av den här lägenheten som har betytt så mycket för oss under hans första levnadsår. För en nostalgisk person som jag känns det väldigt sorgligt.
 
Men med ett avklarat kapitel börjar även ett nytt. Nu ska vi bo på ett ställe där vi kan växa och ta plats och förhoppningsvis trivas precis så mycket som vi gör i min rosenskimrande fantasi.
 
Vemodet får ta sin lilla plats i hjärtat ett tag. Efter det fokuserar jag på fjärilarna i magen.

Saker som får mig att gråta del 4

Så var det dags igen då.
 
Jag minns att jag har skrivit om min svaghet för när bilförare släpper in sina blinkande medtrafikanter i körfältet.
 
Då var jag dock lyckligt ovetandes om att jag själv inkluderas i detta.
 
/Med tårögd hälsning från en som tydligen börjar gråta över sin egen ädla ödmjukhet i trafiken

Liknande inlägg