Att invänta ödet

Dagen B har kommit och gått och bebisen ligger kvar i magen. Det hade inte stressat mig i vanliga fall, om det inte hade varit en väldigt speciell dag imorgon. Då är det nämligen två år sedan vår son föddes. Hela dagen har jag kunnat slappna av förvånansvärt mycket och tänkt att det gör ingenting ifall bebisen skulle råka komma på sin storebrors födelsedag. De kommer ju inte att känna till någonting annat än att dela sin stora dag i så fall, eftersom åldersskillnaden inte är så stor.
 
Efter att jag nattat ungen och satt mig vid köksbordet för att njuta av lugnet och invänta Pelle kände jag den - molvärken. Den kom som ett hån. Låg där och lurade som ett lejon som spanar på sitt byte, redo att plötsligt attackera med full styrka. Med ens kändes alla mina avslappningsövningar och träning på att vara i nuet som bortblåst. Orden jag upprepade i mitt huvud var inte de väl inövade "ja" eller "öppna" utan lutade mer åt "HÅLL DIG STÄNGD NU FÖR FAN".
 
En kort stund senare har jag värmekudden vilandes mot min mage och hettan trycker bort värken och gör mig ovetandes om vad som kanske håller på att hända i min kropp. Jag befinner mig i gråzonen. Vet ännu inte ifall lejonet kommer att slå till eller vända om och gå hem och lägga sig.
 
Det återstår att se.

Om du med ordning menar kaos

Jorå, som sagt så har vi skolat in vår lille pöjk på förskolan och det går bra än så länge PEPPAR PEPPAR.
 
Första dagen han skulle vara hela dagen hade jag sett framför mig hur jag skulle slappa och vila och mest ingenting annat. Det slutade dock istället med att jag storstädade. Dock dröjde det naturligtvis inte mer än fem minuter ifrån det att lintotten var hemma förrän oordningen var återställd. Leksaker överallt och mattan ihopkorvad i mitten av rummet där lådor var utdragna och utslängda på golvet. Böckerna var nedstoppade bakom elementet.
 
Nåväl. Det var ju åtminstone rent.
 
Åter till inskolningen. En sak jag funderat på är att jag inte har den blekaste om hur jag som förälder borde uppföra mig vid hämtning? Vad ska jag fråga? Så fort förskolläraren säger att "det har gått bra idag" så glömmer jag totalt bort att kolla upp hur eller om mitt barn har ätit, vad de har gjort o.s.v. Jag känner mig så nollställd och dum som bara står där och flinar i tystnad. Och när pedagogen själv fortsätter med att smått berätta om vad de har sysselsatt sig med och hur länge han sovit och sånt där, då kommer jag på att just det. Det skulle jag väl ha frågat om, såklart.
 
Och så står vi där och ler artigt mot varandra och sneglar på barnet som är uppe i sin lek medan jag hoppas på att förskolans personal inte tror att jag är fullkomligt ointresserad av min egen son. Febrilt försöker jag komma på en enda liten fråga jag kan ställa, men det enda jag kan tänka på är hur lättad jag är över att det har gått bra. Vi har överlevt en dag till.
 
Det lekande barnet som vi iakttar har nu börjat ställa upp alla bilar på rad för att sedan varsamt lägga ner en och en i den lilla byttan de togs upp ifrån.
 
Förskolläraren frågar mig då om han tycker om att ha ordning och reda?