För två år sedan flyttade vi hit. Jag var gravid och staden var, för oss, helt ny och outforskad. Vissa kvällar gav vi oss ut och gick. Vandrade backe upp och backe ner (bokstavligt talat p.g.a. Huskvarnas topografi) och jag minns att de där promenaderna var så mysiga och värdefulla. Vi pratade om bebisen som bodde i min mage, spekulerade om framtiden och kände oss mer och mer hemma i vår nya omgivning. Sedan blev det höst och vår son föddes. Efter det slängdes vi in i nattningsrutiner och glömde helt bort att ett barn faktiskt kan somna på något annat ställe än hemma.

 

Förra veckan var det dags igen. Vi försökte lagra energi om dagarna och tog sedan vara på de lite svalare kvällarna när vi bäddade ner en trött, mätt, ren och pyjamasklädd unge i vagnen och begav oss ut på långpromenad. Trots att en krampande mage tvingade oss dra ner på tempot avsevärt och trots att knott och myggor ville äta upp oss nere vid vattnet njöt jag ändå av få en stund tillsammans med Pelle. Försökte ta in så mycket som möjligt av den vackra Vätternutsikten som vi flyttar ifrån snart igen.

 

Två år senare med lika stora mage och med samma pirriga längtan och förväntningar. Samma kärleksfulla prat och funderingar om vad det är för person som vi snart kommer få träffa. Förhoppningar om det nya stället vi ska bo på.

 

 

Om en vecka flyttar vi.