Och så var sagan slut

I den mörka tystnaden knappar jag in hennes namn på datorn för att se det dyka upp med ett falskt löfte om att hon fyller 97 nästa år. Ville se att hon fortfarande stod med. För tre dygn sedan hörde jag henne andas och jag la min dotters femmånadershand i hennes skrynkliga. När jag växte upp förstod vi inte alls varandra och jag trodde att hon avskydde mig. De senaste åren har vi kunnat prata, åtminstone lite. Druckit blåbärssoppa och kaffe med grädde. Ätit macka med ansjovis och ägg och tittat på textat Gokväll och Fråga doktorn. Och nu låg hon där och väntade på döden. Hon hörde mig inte och hennes ögon som förut varit mörkbruna var matta och bleka men när händerna möttes kom ett svagt leende över hennes läppar. Är så tacksam över att jag hann se det. Tacksam över att jag hann se henne och över att vi hann se varandra och kunde dela någonting annat än missförstånd. Älskade mormor. Nu har du varit borta i ett dygn men innan dess levde du i 35 073 dagar. Tack för att du fanns.

Liknande inlägg

Kommentera här: