Min reaktion när...

Min reaktion när tvååringen som tidigare protesterat mot mitt Musikhjälpen-tittande plötsligt glatt börjar sjunga med i Thomas Stenströms låt Slå mig hårt i ansiktet så får "ja sänna attja leeve"

Någon jag älskat

Hakar på för dagen i Emily Dahls (www.emilydahl.se) julkalender och postar en bild för lucka tre: någon jag älskat i år.

Det mest oväntade det här året har varit att jag för första gången i mitt liv faktiskt har tyckt om mig själv. Jag har insett att jag inte mår bättre av att kritisera mig själv dagarna i ända. Jag blir inte gladare av att tänka att jag inte duger för att jag är ful eller tråkig eller dålig på att laga mat eller vad det nu kan vara. Hur ska mina ungar lära sig att tycka om sig själva ifall de växer upp med en mamma som ständigt tycker illa om sig själv?

Därför har jag jobbat mycket med mig själv och efter mycket om och men kommit fram till att jag duger.

De dagarna jag är snygg duger jag. De dagarna jag är ful duger jag också. De stunder mitt tålamod tryter duger jag. När jag misslyckas med att laga en god maträtt duger jag. När jag återfaller och tänker "tänk om"-tankar och har ångest duger jag. Och de där gångerna jag orkar ta mig igenom ångesten och tillåter mig själv vara som jag är - de gångerna är jag till och med jävligt bra.

Så arbetet med självkänslan fortsätter och i det finns en kärlek till mig själv som jag inte hade kunnat drömma om för bara några år sedan. Det är väldigt befriande att tänka att jag duger som jag är. Bara den tanken, den acceptansen är värd att älska. För precis som alla andra förtjänar jag att må bra.