Femte oktober

För tio dagar sedan låg jag inne på förlossningen med en nyfödd bebis mot mitt bröst. Omskakad och mörbultad och lycklig. Och här sitter jag nu hemma vid köksbordet (typ allt jag drömde om efter min förra förlossning - att kunna sitta på en stol) med amningshjärna och ögonlock som helst vill ta igen lite förlorad sömn.
 
Så jag tänker ge upp och ta med min tröttma och min knorrande unge till övervåningen och där tänker jag lägga mig och amma och förhoppningsvis sova. Mer spännande än så blir det inte med en tio dagar gammal dotter.
 

40+5

Nej, det vart ingen bebis i tisdags. Eller onsdags. Eller någon annan dag efter det. Väntans tider fortsätter att långsamt ticka på.

Att invänta ödet

Dagen B har kommit och gått och bebisen ligger kvar i magen. Det hade inte stressat mig i vanliga fall, om det inte hade varit en väldigt speciell dag imorgon. Då är det nämligen två år sedan vår son föddes. Hela dagen har jag kunnat slappna av förvånansvärt mycket och tänkt att det gör ingenting ifall bebisen skulle råka komma på sin storebrors födelsedag. De kommer ju inte att känna till någonting annat än att dela sin stora dag i så fall, eftersom åldersskillnaden inte är så stor.
 
Efter att jag nattat ungen och satt mig vid köksbordet för att njuta av lugnet och invänta Pelle kände jag den - molvärken. Den kom som ett hån. Låg där och lurade som ett lejon som spanar på sitt byte, redo att plötsligt attackera med full styrka. Med ens kändes alla mina avslappningsövningar och träning på att vara i nuet som bortblåst. Orden jag upprepade i mitt huvud var inte de väl inövade "ja" eller "öppna" utan lutade mer åt "HÅLL DIG STÄNGD NU FÖR FAN".
 
En kort stund senare har jag värmekudden vilandes mot min mage och hettan trycker bort värken och gör mig ovetandes om vad som kanske håller på att hända i min kropp. Jag befinner mig i gråzonen. Vet ännu inte ifall lejonet kommer att slå till eller vända om och gå hem och lägga sig.
 
Det återstår att se.

Liknande inlägg