Midsommar och milstolpe

Idag är inte bara midsommarafton - det är även dagen då det är 100 dagar kvar av graviditeten, eller 84 ifall bebisen kommer på samma dag som sin storebror. Imorgon är vi alltså nere på tvåsiffrigt!

Just nu sitter jag med pirr i kroppen (mobilen ville skriva piss, vilket iofs också stämmer) eftersom jag ovanligt nog hävt i mig två koppar kaffe. Eller ja. Hälften kaffe, hälften grädde är väl närmare sanningen. Strax ska vi åka till min mamma och hälsa på, vilket jag tror min son kommer bli väldigt glad över.

Härom dagen hade han och jag nämligen följande konversation:
- Saknar du pappa?
- Nä. Plappa! (klappa)
- ...
- Håsh håsh. (hårstrå)
- ...
- Vov vov!
- Åh du menar Mixa? Saknar du Mixa? (min mammas hund)
- Mmm... Mumu.
- Saknar du Mixa och mormor?
- Mmm.
- Men vi träffar dem snart igen.
- Jaa!

Glad midsommar!

Blogg 96

Inatt när jag låg i sängen och inte kunde sova stelnade jag plötsligt till. HUR MYCKET ÄR KLOCKAN?! Svaret: 00.50. Jag förbannade mitt dåliga minne och virriga tillstånd, varför hade jag inte kommit ihåg att blogga? Hela dagen hade jag ju gått runt och tänkt på olika idéer till ett inlägg.
 
Nåväl. Mitt blogg100-lopp blev ju inte precis att snubbla på mållinjen, mer att riva ner några hinder längs vägen. Och sedan glömma bort att springa färdigt...?
 
Men nog med bitterhet över utmaningen. Nu ska jag försöka koncentrera mig på att skriva när jag verkligen känner för det - kvalitén blir kanske inte högre för det, men förhoppningsvis lusten bakom orden. Att inte skriva bara för att.

Social läxa

Ungen och jag är hos min mamma den här helgen och idag har även två av mina systrar varit här. Det är så skönt att vara med dem och få flumma och skämta och skratta tills jag gråter utan att tvivla på att de trivs i stunden lika mycket som jag.

Med nya bekantskaper har jag lätt för att lägga mycket av min energi på att försöka tolka exakt vad personen verkar tycka om mig. (Jobbar på det med min psykolog = vuxenpoäng)

För ett tag sedan såg jag ett så bra citat angående detta. Det var på Instagram som användaren "Humans of New York" la upp en bild där personen på bilden sagt följande: "I used to have really bad social anxiety. I'd be so afraid of saying something awkward and uninteresting, I'd stand on the perimeter of conversations and not say a thing. Which ironically came across as awkward and uninteresting."

Väldigt logiskt egentligen, men konstigt nog hade den tanken inte slagit mig förut. Man lär sig ju något nytt varje dag.

Liknande inlägg