Jag tänker ofta på min barndoms bilresor, och det jag minns då är inte destinationer utan stunderna med mina systrar. När vi satt ihopträngda i baksätet och sjöng. Stämmor och kanon och svenska visor och engelska visor och till och med några afrikanska, otippat nog. Jag undrar ifall någon av mina äldre systrar tänker tillbaka på den tiden med samma värme i hjärtat, eller om de förknippar bilresorna med någonting helt annat. Kanske tänker de först och främst på hur trångt och jobbigt det var att sitta fastspänd intill två syskon en hel resa. Hur långtråkigt det var och hur mycket vi bråkade. Det minns inte jag.

 

Det enda jag ser framför mig är det jag såg från min plats på bilkudden i mitten. Mina föräldrars bakhuvuden och mina systrar vid min sida. Vägen jag spände fast blicken vid för att hålla åksjukan i schack. Familjen var samlad och jag fick vara med, jag var inte för liten för att vara med och sjunga. Jag minns min barnsliga iver, den bubbliga glädjen och spänningen, vilken låt ska vi sjunga nu, mamma vilken vill du höra? Vem tar andrastämman?

 

När jag fantiserar om hur min familjs bilresor kommer att se ut i framtiden får jag lite ångest. Nu för tiden finns det ju DVD-spelare i var och varannan bil. Ska barnen sitta och glo på film hela resan då, samma film som de sett hundrafemtio gånger hemma? Inga billekar? Inga syskonbråk? Inget När-är-vi-framme-tjat? Ingen familjekanon eller tvåstämmig, gotländsk begravelsepolska? Ingen blond, bubblig barnunge i mitten som tittar på vägen för att inte må illa?

 

Det finns såklart delar av min barndom som jag inte skulle vilja ge vidare till min son. Därför försöker jag fokusera på de minnen och stunder jag älskade, de som gör mig glad än idag. När jag dansar runt med ungen på höften och sjunger en svensk gammal visa jag sjöng med mina systrar när jag var liten, önskar jag bara att vi ska kunna ge honom någonting liknande. Ett minne som han alltid kan ta fram när han blir vuxen och tänka: "Då kände jag mig lycklig".