Att tänka bortom oron

Han springer runt här hemma med sina röda tumvantar och vårskorna på. Jag hör honom rota runt i leksakskorgen i vardagsrummet innan han stannar upp och suckar djupt. Springer vidare till nästa uppgift.
 
För två år sedan hade vi inte träffat honom ännu. Då låg han i min mage och växte till sig och varenda dag funderade Pelle och jag på vem den där bebisen var. Vad var det för liten människa som vi gick och väntade på att få lära känna? 
När vi var på en föreläsning för blivande föräldrar sa barnmorskan åt alla att blunda. Sedan bad hon oss tänka på en stund efter förlossningen, när vi äntligen skulle ha vår bebis i famnen. "Hur många föreställer sig en bebis som skriker?" frågade hon och jag räckte upp handen. Sedan fick vi öppna ögonen och se oss omkring. De allra flesta hade händerna nere.
 
Nu är vi där igen. Jag föreställer mig en bebis som skriker - plus en storebror som också gör det. Därför försöker jag ha en målbild som ligger bortom vaknätterna och spädbarnsbajset. Jag minns all glädje jag fått av mina systrar och även hur ledsen jag varit över att de är så mycket äldre än jag.
 
Ett minne jag har är att vi är några stycken som sitter på heltäckningsmattan inne i mina systrars sovrum och spelar TV-spel och lyssnar på Beach Boys. Jag vet inte hur mycket som egentligen stämmer i det minnet men jag vårdar det ömt. Andra saker jag minns är hur min ena syster alltid brukade gömma sig och skrämmas när jag kom dit och hur jag grät eftersom jag blev så fruktansvärt rädd. Eller när vi en sommar var hos våra kusiner och vi låg i husvagnen och lyssnade på spökhistorier och jag tyckte det var superläskigt men ville ändå vara där, bara för att jag fick vara med.
 
Nu får våra barn ett syskon att leka med, bråka med, klämma på, brottas med, retas med och bli tröstad av. Någon att lura och skrämma, någon att se upp till. En bror eller syster att hålla i när åskan går eller föräldrarna grälar och det känns som att man är minst och ensammast i världen. Jag hoppas att de någon gång blir goda vänner, åtminstone för en liten stund då och då. När de tycker att de har den töntigaste pappan i världen eller den pinsammaste mamman eller när de har en hemlighet som de inte vågar dela med någon vuxen. Då kanske de gaddar ihop sig. De två mot världen.

Liknande inlägg

Kommentera här: