Gårdagen gick väl så fel som den bara kunde för den lilles del. På grund av en elak förkylning låg humör och aptit på noll och att sova middag var näst intill en omöjlighet. Som om inte det vore nog ramlade han och fick en stor bula i bakhuvudet och katastrofen var ett faktum. När han skulle sova på kvällen var det liksom inte så mycket som hjälpte. Det gällde bara att vänta ut gap- och skrikattackerna och torka tårarna så gott det gick. Sen försöka lugna och söva. Sova själv några minuter. Upprepa allt. När jag tyckte att nu måste väl natten snart vara slut, hur många gånger kan man vakna? då var klockan halv två.

 

Någon gång därefter vände det som tur var och på morgonen var det återigen världens gladaste, goaste unge som väckte mig och ville ligga tätt intill. Som om natten aldrig hade hänt. Alla blöta tårar och panikartade skrik var som bortglömda och det nyvakna leendet var lika stort som varje morgon. Trots att tröttheten låg som ett tungt, grått täcke över mig kändes det inte så hemskt farligt att vakna till liv igen. Inte när den glada sängkamraten gosar och pussas och dansar till musiken på radion och hoppar i sängen av lycka för den nya dagen som börjat.

 

Okej, om Pelle hade börjat dagen på det viset hade det varit väldigt jobbigt, men när det är en miniatyr med len hud och liten röst är det mest gulligt.