Bite me

Det här med barnuppfostran. Jag vill ju gärna sätta gränser, men är inte riktigt säker på hur jag ska göra det på bästa sätt. Vet någon någonsin det?
 
I alla fall. Så när barnet sitter i min famn och vi leker och har roligt och han plötsligt biter jättehårt i min hand, då reagerar jag liksom direkt. Det är väl lite som med hundar tänker jag, att jag kan ju inte komma om en stund och ba "du, det där du gjorde förut gjorde jätteont faktiskt", då fattar han ju inte alls vad menar. Så jag reagerar direkt och kanske lite väl starkt eftersom det gjorde så väldigt ont när han bet och för att jag blir paff över att han väljer att avbryta den skojiga leken på ett så abrupt och tråkigt sätt.
 
Jag säger något i stil med "det gör jätteont när du biter mig, jag blir ledsen när du gör så" samtidigt som jag ser på honom med en väldigt allvarlig min. För att addera extra kraft i gränssättningen pekar jag på handen och tillägger "titta, vilket märke jag fick där du bet mig" och barnet tittar där jag pekar och ser väl inte riktigt så förstående ut som jag önskade. Så jag tittar ner jag med, och inser att det inte är något märke? Ursäkta mig, men hur fan kan det komma sig när det gjorde så ont?
 
Barnet sitter alltså där i min famn och vi stirrar tillsammans på min (till synes) oskadda hand i ett par sekunder innan han tröttnar och vänder upp blicken mot mitt ansikte. "Hej" säger han med sin gulligaste röst och jag försöker stå emot charmen. Fortsätter att envist blänga och kastar sedan en sista desperat blick på handen för att se ifall jag inte upptäcker något litet märke från en minigadd ändå.
"Hej" säger han igen och lägger sina små händer på mina kinder, för han vet att jag brukar mjukna upp när han gör så. Jag vill inte gärna ge mig så lätt, men jag tänker att hur länge kan man sitta och vara sur över ett bett som inte ens syns? (Och framför allt - hur är det möjligt att det inte syns?!)
 
Charmören går all in och ger mig en kram och då fattar jag att slaget om bettet är förlorat för min del och har varit det ett bra tag.
 
Som sagt. Det här med barnuppfostran. Jag försökte i alla fall.

Kommentera här: