Låt honom göra vad han vill, råder mödrarna sina döttrar innan de blir gifta. Så romantiskt. De förnedrade fruarna blundar för otrohet för mannen har ju rätt till allt. Om kvinnan mot förmodan förstår att hon är värd något bättre och vill skilja sig, kan hon inte det utan att mannen ger sitt samtycke. Såklart. Männen utnyttjar kvinnor till höger och vänster och ingen säger emot. Såklart. De skapar reklamer för kvinnoprodukter så att de tilltalar män (precis som idag alltså) istället för att tänka att vafan, nog förstår väl kvinnor sig på detta bättre än vi. Nej nej! En kvinna? som ska tänka själv? HAHAHA. Typ. 

 

Det hela är ju väldigt stört och det är lätt att skratta åt eländet när en ser det i en dramaserie som är på låtsas, och som utspelar sig för lääängesen. Tur att det inte är så längre! skulle en kunna tänka och sitta i sin sköna fåtölj med rubriker som dessa skrikandes på väggarna utanför.

 

"Män frias - kvinnan skrek inte"

"Frias för våldtäkt - offer kunde ha drömt"

"Man frias från våldtäkt - trots kvinnans desperata protester"

"Frias från våldtäkt - trots att tjejen sa nej: 'Som en del av sexet' "

"Utnyttjade kollapsad flicka - frias från våldtäkt"

 

Precis som vi fick lära oss i skolan när vi blev kallade hora och slampa eller när en kille knäppte upp ens BH under en lektion: Killar förstår inte bättre. De gör det för att de tycker om dig så mycket. De menar bara väl. Kärlek börjar alltid med bråk (- och bra sex börjar alltid med våldtäkt?).

 

Frågan är då: om killstackarna är så jävla dumma i huvudet - hur kommer det sig att det är kvinnorna som är förtryckta av samhället? Borde inte alla män bli omyndigförklarade istället för att kvinnor ska bli rådda att hålla sig inne om kvällarna?

 

Det sorgligaste när jag ser på Mad Men är inte att kvinnorna där är som kuttersmycken som finns till endast för att tillfredsställa männens behov. Det riktigt hemska att vi har fortfarande inte kommit så långt ifrån det där. Mannen är fortfarande samhällets norm. Det är bara att det numera är outtalat och gömt bakom en genomskinlig, skitig ridå.

 

 

Jag är så himla glad att jag äntligen har förstått att det inte är mig det är fel på. Det är inte mitt fel att jag tycker att jag pratar för mycket och är för babblig, att jag skäms över att ha lite dubbelhaka eller att jag började raka mig under armarna så fort jag fick hår där. Att jag efter förlossningen blev tillsagd av en specialistläkare att ha sex trots smärtor och den totala avsaknaden av lust för att "annars kommer din man att bli galen!" - det är, sorgligt nog, inte särskilt märkligt. Det är inte ett dugg konstigt att jag så länge tyckt att jag ser trött och ful ut osminkad eller att jag hade en period i gymnasiet när jag stack fingrarna i halsen efter att jag hade ätit. Min och kompisens vikthets som tonåringar var inte vårat fel, inte heller alla gånger vi blivit sårade av killar som behandlade en som skit. Det var inte för att vi var svaga eller tråkiga och värdelösa och inte dög.

 

Det är inte mig det är fel på. En så enkel, förlåtande och omfamnande tanke, ändå har det tagit 24 år innan den tillåts slå rot bland alla självhatande och förminskande ord som funnits hos mig sedan jag var liten.