Hasplar ur mig

Olyckor händer så lätt. Hur många gånger har jag inte hört det sägas av alla möjliga människor i olika stunder. Ingens fel, allas sorg och ändå är det farligt enkelt att peka ut en syndabock för en sekund eller två.

Idag fick den lilla människan sova ute på min systers altan. Eftersom hon hade åkt iväg var jag ensam en stund och när barnet vaknade där ute i vagnen tog jag helt enkelt in honom och stängde dörren. Vad jag inte visste eller såg var att det finns en hasp...

Senare på eftermiddagen när syster och systerson var hemma hörde jag hur hon skrek till och jag sprang dit ut. Altandörren var öppen och innekatten bortsprungen.

En lång stund var mitt hjärta i halsgropen och jag tänkte en massa hemska tankar om en eventuell Gud - hur fan tänkte du nu, ska du ta bort vartenda ett av deras älskade djur?! Jag stod i fönstret och spejade och trodde mig se den svarta hårtussen ett par gånger, men tvingades snart inse att det inte var annat än en skugga. Min systers kille kom hem och de gav sig båda ut och letade, med kattgodis och lockljud i högsta hugg. Efter en stund kom de hem: "Han är hemma!" ropade min syster och berättade var hon hittat katten.

Jag lyssnade sammanbitet och sedan satte jag mig i soffan och grät. Tack gode (eventuella) Gud för att den allergiframkallande tussen kom tillrätta.

Och så här i efterhand är det lätt att peka ut alla möjliga syndabockar. De som byggde huset och inte satte dit en ordentlig altandörr med vanligt lås. Mig som inte upptäckte haspen eller som inte hade bättre koll på barnen. Min syster som inte berättade att haspen fanns. Min systerson för att han öppnade dörren. Katten för att han sprang ut. Och så vidare, och så vidare.

Så här i efterhand, när allt slutade bra, är det lätt att vifta bort tyngden från mina axlar och tänka att det var ingens fel. Om katten inte hade kommit hem ikväll hade det dock inte gått att komma undan skuldkänslorna som bankar och vill ta sig in. De hade tagit över helt och hållet. Tyvärr. För egentligen vet jag ju att det inte var mitt fel. Egentligen vet jag ju att olyckor bara händer så lätt. Hur kommer det sig då att det är lättare att klandra sig själv än att ta in sanningen?

Liknande inlägg

Kommentera här: