Sista kvällen i allergidimman

Ni vet när man råkar blinka precis när någon knäpper ett kort och så ser man ut som en galning med fladdrande ögonlock och något höjda ögonbryn. Helst ska man vara på väg att säga någonting också, så munnen är halvöppen och har antagit en märklig form.

Ungefär så har jag sett ut konstant den senaste halvtimmen; jag nyser stup i ett och hinner inte återhämta mig förrän det är dags igen. Lägg sedan till en bunt röda utslag i ansiktet så är bilden ännu närmare sanningen.

Allergi är verkligen fruktansvärt enerverande och jobbigt. Ändå kommer jag att sakna den där katten som stryker sig mot mina ben (kliande utslag), som trampar på min mage (ännu mer utslag) och som pratar med mig om nätterna (OBS! Kattspråk ej människotungomål) eller tigger om vatten från kranen.

Men det är nog lite som att få barnbarn. Det är gött att gosa med dem men det bästa är att man kan lämna tillbaka dem igen.

Liknande inlägg

Kommentera här: