När modershjärtat smälter, och sen sjunker som en sten

Lillungen har sprungit runt och pratat och busat mest hela dagen. Som de flesta andra dagar alltså. Och som de flesta andra dagar i den här lägenheten, i den här värmen, spenderar jag en (stor) del av tiden liggandes i soffan.

Så ställer han sig plötsligt i dörröppningen och uppmanar mig att komma dit och jag frågar vad vi ska göra.

"Kom mamma! Titta!" ropar han ivrigt. Och jag säger jaha vad det är vi ska titta på då?
"Pläppe! Mmm gott *låtsasäta på fingrarna och gör smackljud*" blir hans svar och jag blir rörd och tänker att åh, han är sugen på att äta äpple i bitar som vi gjorde igår, vad GULLIG HAN ÄR som berättar det så gulligt!

Medan jag ligger i soffan och tårögt reflekterar över vilket underbart barn vi har, reser sig Pelle och följer med ungen till köket och utbrister bekymrat "Men jaha... Var det här du hittade äpplet."

Och det är då jag förstår att minimänniskan har varit och rotat i komposten. Igen.

Liknande inlägg

Kommentera här: