Om jag förut trodde att min psykolog och jag kommit någon vart när det gäller min rädsla för vad andra ska tycka om mig, så tror jag inte det längre.

 

Jag kanske kan strunta i vad familjen tycker, eller vänner. Eventuellt kan jag riskera att Pelle ska tycka att jag är ful eller ofräsch då och då, det känns inte alls farligt faktiskt (hade tvärtom varit jobbigare ifall jag hade kämpat emot). Jag vågar gå till affären osminkad, ofixad och med orakade ben och armhålor och jag visar mig i badkläder på stranden trots att bikinilinjen är fullkomligt och totalt ovaxad. Ifall någon skulle tycka illa om mig för det rör det inte mig i ryggen.

 

Men när det kommer till att ha kontakt med spekulanter på Blocket. Att skicka iväg ett mejl till en person som har funderingar på att köpa någonting av mig - fattar ni grejen här - av MIG. När jag egentligen ska sitta och gotta mig och pilla mig i naveln med ena handen och peka med hela den andra vad gäller pris och tid för hämtning. Då sitter jag där med all ångest igen. Renskriver mejlet tio gånger. Kollar igenom det och ändrar ännu en gång. När passar det dig? Vad blir bäst för dig? Hade någon bett om hemkörning och att få möbeln gratis hade jag säkerligen övervägt det, om så bara för en sekund.

 

För TÄNK om denna person skulle råka tycka att jag verkar vara oartig eller elak eller korkad?

 

Varför är den tanken så skrämmande?!