Att ta farväl

Minns ni budgivningen? Vi vann!
 
Om en månad flyttar vi. Oftast tänker jag på hur mycket jag längtar efter badkar, att kunna parkera bilen precis utanför huset, lekplats på andra sidan staketet, inglasad altan, tvättstuga...
 
Så inser jag plötsligt vad det här innebär. Att vi kommer att flytta härifrån. Från lägenheten som vi flyttade till när vi väntade vårt första barn. Som var det stället dit vi kom hem med vår nyfödda bebis, där han tog sina första steg ett år senare och där han nu (nästan bokstavligen) klättrar på väggarna.
 
Vi ska lämna ifrån oss sovrummet med det knarriga golvet, vardagsrummet med den tråkiga utsikten mot en gulbrun tegelvägg, köksfönstret där vi blickat upp mot Huskvarnaberget och sett årstidernas skiftningar, och där vi har vinkat hejdå varje dag när Pelle gått till bilen.
 
Vår lilla unge kommer inte ha något minne av den här lägenheten som har betytt så mycket för oss under hans första levnadsår. För en nostalgisk person som jag känns det väldigt sorgligt.
 
Men med ett avklarat kapitel börjar även ett nytt. Nu ska vi bo på ett ställe där vi kan växa och ta plats och förhoppningsvis trivas precis så mycket som vi gör i min rosenskimrande fantasi.
 
Vemodet får ta sin lilla plats i hjärtat ett tag. Efter det fokuserar jag på fjärilarna i magen.

Kommentera här: