Idag skrev jag ett långt inlägg i kärleksboken till min son.

 

"Om jag inte finns när du läser detta, så vill jag att du ska veta en sak. Jag älskar dig."

 

Så börjar det. Sedan följer en ganska rörig blandning av uppmaningar, förmaningar och kärleksförklaringar. Det skulle bli en fin och lugn text hade jag tänkt, men ju mer pennan skrev ner desto mer kom jag på att jag ville få ur mig. Visa respekt. Stå upp för dig själv, skrev jag. Lev. Chansa. Skratta. Älska! fortsatte jag och funderade samtidigt på hur han kommer att ta emot mina önskemål när han blir stor. När jag ber honom att ta det lugnt ute med kompisarna, kommer han då komma dragandes med boken och ba: "Kolla här mamma! Du skrev faktiskt att jag skulle ha kul!"

 

Men om jag inte finns där när han läser det. Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund. Så börjar låten "Du måste finnas" och så tänkte jag idag när jag skrev i boken.

 

Om det skrivna ordet är det enda jag kan ge honom. Vad vill jag då att han ska komma ihåg? Vad vill jag lära honom?

 

Mycket blev det. Slutligen visste jag varken ut eller in och avslutade helt enkelt som jag började.

 

Det är väl ändå det som är det viktigaste.