Läget kändes med ens väldigt hopplöst. Jag önskar att jag hade kunnat skriva att ÅH jag är ju precis där jag vill vara nu och vet hurdant liv jag vill ha, vad jag vill göra och var jag vill bo. Om jag hade skrivit det hade jag dock ljugit mina fingertoppar svarta (antar att det är de som blir svarta när en skriver lögner på datorn).

 

Men ärligt talat. Med handen på Bibeln och hjärtat i halsgropen. Hur långt har jag tagit mig från tvivlet och den där gnagande oron?

 

Jag undrar fortfarande vem jag är och vem jag vill vara. Funderar än idag på ifall jag gjorde fel när jag sa upp mig och flyttade tillbaka till Småland. Visst är jag väl glad att jag bor här nu, men hur hade allting blivit om jag hade stannat kvar i Stockholm bara ett litet tag till? Kanske sökt nytt jobb istället för att gå den där kursen i Tranås? Hade jag mått bättre då? Hittat fler vänner? Hittat mig själv? Hade jag kommit på vad det är jag vill göra?

 

Jag kan riktigt höra min psykologs röst i huvudet, när hon uppmärksammar mig på allt "tänk om"-tänk jag ägnar mig åt. Det här skulle ju eventuellt kvala in i den kategorin. Tur att jag ska dit på måndag.