Om ni kunde läsa mitt arkiv här på bloggen skulle ni se ett utkast från i förmiddags. Ett ganska ledset inlägg som jag inte hann skriva klart, och som sedan inte kändes lika aktuellt längre. Tur var väl det, men jag har en känsla av att jag kommer att publicera det en annan dag när stämningen i min kropp är densamma.

 

I flera timmar idag har jag legat i sängen, i en artificiellt vind som kom från en ganska högljudd fläkt, och läst en bok. Tänkte skriva mer om den när jag läst ut den.

 

På sena eftermiddagen masade vi oss ut för att gå ner till stranden. Det var ett helvete att komma dit, men väl framme kändes det som himmelriket. Medan jag låg i skuggan och vilade bort flåset och svettningarna från promenaden lekte grabbarna vid vattenbrynet. Det kändes som att det var min belöning för att jag hade stått ut hela dagen. Överlevt, om jag ska vara riktigt dramatisk.

 

Att ligga där och iaktta min son och hans pappa, mina två stora kärlekar, och samtidigt känna ett nytt litet liv sparka i magen. Det var oslagbart.