Idag har jag haft nära till tårar mest hela dagen, dels på grund av hormoner och nervositet inför ultraljudet (samt glädje och lättnad efteråt) men också för att vi skulle dit igen. Till sjukhuset. Varenda gång jag ser det hugger det till i magen och det svartnar liksom lite för ögonen. Nu såg jag parkeringen utanför förlossningen och blev tårögd och förbannad på minnena från när min son kom till världen. Nu skulle jag upp till våningen där vi låg på BB och sitta i samma väntrum som jag satt i förra året innan jag fick träffa den hemska specialistläkaren.

 

Hur som helst. Ultraljudet. När jag låg på britsen väntade jag på att få höra "nu blir det lite kallt" men istället klämde hon på en varm, genomskinlig gel. "Men..? Den är ju varm?" utbrast jag och hon skrattade till lite och förklarade att ja, nuförtiden är den lite uppvärmd. Sedan började turen. Vi fick se allt från bebisens urinblåsa till nästipp. Ryggraden, ögonhålan och linsen, skallbenet, fötterna... Jag hade kunnat titta hela dagen. Allt var "utan anmärkning". Hon tog mått på huvudet, magen och lårbenet och la in i datorn för att få fram vårt datum för beräknad födsel. När hon uppdaterat uppgifterna vände hon skärmen mot oss och jag tror att jag skrek "VA?" när jag fick syn på datumet. Den 28 september - vilket betyder att jag blev framflyttad tolv dagar och nu alltså är i vecka 20+3.

 

???????

 

När jag äntligen fick kissa efteråt höll jag på att bryta ihop. Det slog mig att jag bara har tänkt fram till den här dagen, funderat på om allt skulle gå bra. Nu gjorde det det, så nu är det dags för mig att försöka andas ut och slappna av och börja tänka att vi minsann ska få en bebis. Vi ska få en bebis!

 

Och just det. Nej, vi frågade inte efter könet.