Eftersom jag har skrivit av mig här kring dilemmat "ta reda på eller inte ta reda på könet vid ultraljud" känns det lite konstigt att avsluta med bara en mening som berättar att vi inte frågade om det.

 

Men ungefär så här var det:

När jag satt i väntrummet blev jag så fruktansvärt nervös. Tänk om någonting är fel? Dessutom tyckte jag att det var jobbigt att befinna mig utanför specialistmödravården och BB, eftersom mina minnen därifrån inte är förknippade med en bra känsla (kan skriva mer om det en annan dag).

 

Väl inne i rummet blev vi frågade om vi hade några funderingar innan undersökningen, och det var väl här vi skulle sagt till ifall vi ville ha reda på könet. Vi tittade på varandra och sa att nej, vi har nog inga funderingar. "Jag är bara väldigt nervös" la jag till med lite darrig röst. Allt jag brydde mig om just då var ifall bebisen mådde bra.

 

Först efteråt när Pelle och jag gick och pratade om ultraljudet spekulerade vi om ifall vi sett en snopp på bilden eller inte - då kom nyfikenheten!

 

Så ifall jag inte skulle ångra mig totalt och dra med mig Pelle på 3D-ultraljud i Linköping, blir det till att vänta till september. Eller oktober.