I want to give you a kiss

Att vara ifrån Pelle är lite som att vara kissnödig.
 
Ni vet när man är ute och börjar känna att det kommer krypandes men är hanterligt ända tills man vet att man snart får släppa på trycket. Då plötsligt slår det till på allvar. När dörren ska låsas upp är nycklarna omöjliga att få iordning och när man väl är inne finns ingen tid att förlora. Det är lite av ett rent (eller mindre rent om man har otur) under(liv)(hehe) att man klarar sig.
 
När jag vet att jag inte ska träffa Pelle på några dagar får jag panik, men under tiden vi är borta från varandra är det ganska okej - tills jag vet att jag snart får träffa honom igen. Då kommer all längtan och sköljer över mig som en kalldusch och jag räknar ner timmarna tills jag får ge honom en kram. När han skulle komma hem till mamma satt jag som förstenad och stirrade ut genom köksfönstret ut i mörkret, för att kunna få en glimt av lyktorna på bilen när han körde upp på vår gata.
 
O-UT-HÄRDLIGT.
Kanske mest för min familj i och för sig, som satt och irriterade sig på min oförmåga att fungera. Men det var ju bara för att jag var så kissnödig...i svengelsk bemärkelse.

Kommentera här: