Jag minns inte att sommaren var särskilt jobbig när jag var gravid första gången. Mina ben "svullnade upp" tillräckligt för att byxorna skulle sitta som ett smäck, men det var ju inte precis outhärdligt.

 

Nu känner jag mig som en uttorkad kamel mitt i öknen. Jag förgås av denna värme! Redan i maj, när den "riktiga sommaren" (som iofs brukar betyda ganska mycket regn här i Sverige) inte ens har börjat. Hur ska detta gå?

 

Jag sitter här i golvfläktens svalkande låtsasvind och nynnar "Sommaren är kort". I huvudet. Orkar inte nynna på riktigt. För en gångs skull hoppas jag på att den där titeln stämmer?!