Jag läste det här inlägget hos Spiderchick om att ringa fel och outa en graviditet. Det fick mig att tänka på när vi skulle boka tid för rutinultraljud när jag var gravid med vår son.

 

Det var för bara lite mer än två år sedan och på den tiden arbetade jag i receptionen på Röntgenkliniken. Jag hade inte berättat att jag var gravid för någon på jobbet och ville helst vänta med det till efter ultraljudet. Eftersom det inte fanns någon möjlighet för mig att ringa under ultraljudsbokningens telefontider passade det bättre att Pelle gjorde det.

 

Det var ju en enkel uppgift. Trodde jag.

 

Min mobiltelefon började vibrera i rockfickan och jag kastade en snabb blick över axeln för att se så det inte var någon vid luckan innan jag svarade. I luren hörde jag Pelle prata med en rätt panikslagen röst.

 

Först vill jag berätta lite om hur receptionen på Röntgen var uppbyggd. Det fanns två platser för att ta hand om inkommande remisser och patienter i luckan samt svara i telefon. Jag hade nu den ena platsen, den andra var tom eftersom hen var på fika. Bakom våra platser fanns ett litet hörn med två platser för tidsbokare, där den ena, inte helt otippat, nu var och fikade.

 

Åter till telefonsamtalet.

 

Pelle: Liina. Jag tror att jag har gjort bort mig.

 

Jag: Jaha?

Pelle: Alltså. Jag kollade upp numret till att boka ett ultraljud...

 

Jag: Ja?

 

Pelle: ...och så hittade jag numret och ringde och så svarade hon, men hon pratade så snabbt så jag förstod inte riktigt men tänkte jaja och så sa jag att "Hej jag heter *fullständigt namn* och det är så att min flickvän *fullständigt namn såklart* är GRAVID och jag skulle behöva boka ett ultraljud. Min flickvän har personnummer *fullständigt jävla personnummer* och vi har beräknat datum den 16 oktober."

 

Jag: Jaa?

 

Pelle: Och då svarade hon: "Jaha, men då har du tyvärr ringt fel för du har kommit till tidsbokningen på RÖNTGEN och det är inte vi som bokar in ultraljuden som görs under graviditet".

 

Jag: Tystnad.

Pelle: Alltså... Förlåt så himla mycket Liina, det var inte meningen. Jag är så himla klantig...

 

Jag (avbryter): Okej, men kan vi höras lite senare? Hejdå. (...för alltid. Tänkte mina hormoner.)

 

Jag la på. Och RADERADE HANS TELEFONNUMMER nej jag skojar bara. Bara ett litet misstag, sånt händer ju oss alla! Tänkte jag inte.

 

Sekunder senare hörde jag från tidsbokningens lilla skrymsle: "Liina? Har du lust att komma hit?"

 

"JAHA DÅ" ropade jag tillbaka lite käckt och med varje steg kände jag hur mitt hjärta sjönk och tårarna steg.

 

Jag satte mig på en stol framför henne.

 

"Jag tog emot ett samtal nyss" förklarade hon ganska allvarsamt "och jag tror att du vet vad jag menar när jag säger att jag vet. Jag vet. Eftersom du inte har pratat om det själv vill jag inte tvinga dig till att göra det nu, jag vill bara säga att jag vet, men jag kommer självklart inte att berätta det för någon annan och så vill jag gratulera dig och säga att jag hoppas att allting går bra."

 

Ungefär här släppte min oro taget och jag började prata och kanske gråta lite och gestikulera mycket och mumla något om "hur svårt kan det vara att ringa till rätt mottagning" och jag fick ingenting annat än värme och förståelse tillbaka.

 

Kanske var det tur att han ringde fel den där dagen och råkade outa min graviditet tillsammans med fullständigt namn och personnummer för min arbetskollega. För saken var den att ett bara ett litet tag senare, när jag kände mig ganska redo att berätta men fortfarande var rädd, då fanns hon där och peppade och stöttade. Och den dagen jag kom in i rummet iklädd en tajt tröja runt bebisbulan och sa "De i receptionen tycker att jag har blivit tjock". Då log hon och tittade upp på mig med finurlig blick och spelade med och sa: "Jaså? Vad sa du då?" och hjälpte mig att avslöja bullen i ugnen genom att säga: "Att jag ska ha barn!".

 

Än idag är jag så tacksam över att det var hon, just hon, med det stora hjärtat och härliga skrattet och goa kramarna som tog emot det där samtalet. Jag är så tacksam över att hon var rak mot mig om att hon visste, men inte pressade mig att tala om det förrän jag själv ville. Det var säkert menat att bli som det blev.

För i och med felringningen fann jag en vän.