På torsdag är det dags för ultraljud och jag är så nervös. Försöker föreställa mig hur jag kommer ta det ifall de säger att allt inte är som det ska. Om jag kommer våga ta in det ifall de säger att det ser bra ut.

 

När Pelle och jag väntade vårt första barn var vi överens om att vi inte ville ta reda på könet. Likaså under andra graviteten men då fick jag missfall.

 

Den här gången vill P väldigt gärna veta ifall det är en flicka eller pojke som ligger i min mage, och jag känner mig så fruktansvärt kluven. Självklart är jag nyfiken, men vad spelar det för roll att veta i förväg egentligen? Dessutom är ju informationen inte hundraprocentig, tänk om ultraljudet visar fel? Kommer vi ha jättesvårt att ställa om oss då?

 

Jag har läst listor (okej, en) med fördelar och nackdelar. Det står saker som att "du kan måla rummet" och "du kan bestämma namn enligt kön" under fördelar men sådant bryr jag mig inte om. För mig handlar det mer om att förbereda mig på någonting konkret. Att jag ska få just en son eller dotter. MEN *a la Tony Irving* jag vet ju att hen kanske kommer att vilja byta kön? Och ifall det är en dotter kanske hon inte vill ha barn. Jag kan alltså inte koppla bebisens kön till hur det kommer att bli för det har jag ju ändå ingen aning om. Vad spelar det då för roll?

 

Ju mer jag bryter ner det och (över)analyserar det, desto svårare blir det att ta ett beslut. Det bästa kanske vore att bebisen vägrar visa. Då är det liksom inte så mycket att fundera på.

 

Vi får helt enkelt se hur det blir på torsdag.