Dagen B har kommit och gått och bebisen ligger kvar i magen. Det hade inte stressat mig i vanliga fall, om det inte hade varit en väldigt speciell dag imorgon. Då är det nämligen två år sedan vår son föddes. Hela dagen har jag kunnat slappna av förvånansvärt mycket och tänkt att det gör ingenting ifall bebisen skulle råka komma på sin storebrors födelsedag. De kommer ju inte att känna till någonting annat än att dela sin stora dag i så fall, eftersom åldersskillnaden inte är så stor.

 

Efter att jag nattat ungen och satt mig vid köksbordet för att njuta av lugnet och invänta Pelle kände jag den - molvärken. Den kom som ett hån. Låg där och lurade som ett lejon som spanar på sitt byte, redo att plötsligt attackera med full styrka. Med ens kändes alla mina avslappningsövningar och träning på att vara i nuet som bortblåst. Orden jag upprepade i mitt huvud var inte de väl inövade "ja" eller "öppna" utan lutade mer åt "HÅLL DIG STÄNGD NU FÖR FAN".

 

En kort stund senare har jag värmekudden vilandes mot min mage och hettan trycker bort värken och gör mig ovetandes om vad som kanske håller på att hända i min kropp. Jag befinner mig i gråzonen. Vet ännu inte ifall lejonet kommer att slå till eller vända om och gå hem och lägga sig.

 

Det återstår att se.